Rädda Holmön från vindkraften
Hem    Arkivet    Kampen i media    Om Holmön    Info om siten                                                                                      Admin Tools                  Nöje                                                                                   

Jag mins jularna på Holmön

2015-12-24

Jag mins jularna på Holmön



Några dagar före julafton
Inomhus ”firas skymningstimman”. De äldre med en stunds vila på sängen innan fotogenlampan tänds, de yngre att förhålla sig tysta. Lampan är upphängd i en hållare ovanför köksbordet, en och annan på nåt bord. Jag kommer inte ihåg linjermåtten men de duger för våra ändamål. (Se nedan) Fotogenen är både dyr och ransonerad. Tre liter för sept – november med nån extra skvätt för julmånaden. Det är krig i Europa, året är 1940. Alla är vi samlade i köket och spanar söröver vägen. Under dagtid når solen knappt över Hugo Jonssons tak bortåt Berguddsvägen, i neamörkre (nedan) knappt till robertsladan sõm ligg n’hunra meter västi skogskant’n. Vi spanar efter far, väntar honom från vittjningen av lakeryssjorna i Jebäcksundet.

– Jo, visst ”där ä han”, den isrosiga fönsterrutan tar emot våra känslor när vi upptäcker honom med sparken och lådan på sparkarsitsen. Minus 15 på termometern. Den här julen ska vi också som vanligt få vår lakesoppa traditionsenligt på julafton. Senare i livet får jag veta, att vi är besläktade med Roslagen-borna med sin gädda till jul. Nu tänker jag, i nutidens välmående fåtölj; vilka hemtrevliga jular med stjärnklar himmel, gnistrande snöfält, spraket i vedspisen som höll kylan utanför timmerväggarna, lakesoppa, lakerom, nyslaktad gris åsså kärnmjölken.

Sedan jag flyttade från ön i 16-års ålder dyker liknande minnen upp som alltid drog mig hem varje jul till den sista gången som var 1957. T ex året då jag övernattade på Skogs pensionat på Skolgatan i Umeå (den tidens populära logi för holmöbor vid stadsresor) dagen före julafton för att nå färjan ut till ön följande dag. Men si omöjligt! Isen var för besvärlig för den lilla båten, Skogs skulle stänga över julen och jag fick ta mitt bagage och mina julklappar tillbaks till ungkarlslyan där jag ”hade plats”. Den gången var det grymt att höra radion spela; ”Jag drömmer om en jul hemma”.

Så har vi öbor alltid haft det – kommunikationsproblem – men kanske låg mycket av tjusningen i ovissheten. Vi kunde aldrig va riktigt säkra. Förr var vintrarna kallare, alltså före uppvärmningstidens dagar. Isen började lägga i Kvarken lagom till jul och postföraren Johan Gustavsson förberedde färderna över Kvarken med och efter postsäcken. Proviantresorna ut till fyrplatserna – Gadden och Fjäderägg – var strapatsfyllda, där mänsklig styrka en gång inte orkade fram. Därför; Holmön får aldrig säljas för kortsiktiga spekulationer; odling, ansvar och livsintressen måste behållas.

Julen
Ett år blev det aldrig nån riktig julafton; en sjöolycka hade inträffat och livräddningskryssaren Appelberg tvingades ut i hård sjö. Besättningen räddades men alla levde i ”ovissa” om utgången till beskedet till sist nådde oss om en lyckad bärgning. En ”riktig” julafton efter blöta och diverse matomsorg av mor efter kyrkbönen, var det hela egentligen över. Det var så enkelt men högtidsmättat i enkelheten. Dock, inte att glömma; inkastningen; smyga sig fram till en farstudörr, öppna den ljudlöst och sedan snabbt som blixten kasta in paketet, lika blixtsnabbt springa därifrån utan att bli ”fasttagen”. Ofta klarade man sig men också bli haffad, följa med in till allmän beskådning. Jo, kanske också få nåt gott med sig. Men det var en aning obehagligt att bli fast, en sorts skam att bli avslöjad. Inkastningen hörde julen till!

Jularna på Holmön står än i dag som oförglömliga minnen; stämningsfulla med levande ljus i upplyst kyrka nolibyn. Verner har värmt upp kyrkan, men ändå ”ryker” det ur munnen. En julmorgon erinrar jag mig Gottfrid Pettersson med sin alerta hingst på väg till kyrkan i risselsläden och döttrarna i fina hattar. Hingsten vill fort hem till stallet, utför Lundstömsbacken går den inte att hejda, när kurvan nederst i backen ska tas, går det som det går, det går inte, risselsläden välter och Gottfrids döttrar i sina hattar kastas ur släden och hamnar spridda långt ut på åkern. De får vackert promenera den sista biten. När vi kommer hem från ottan känns hembakat härligt och tunnbrödssmörgåsen med lakerom som det mest ljuvliga för gom och tunga.

Slutet på julen
Annandag jul ska vi tillbaka till våra anställningar. Stormen ryter runt husknutarna och färjan vågar sig inte ut. Holmön är förunnad en livräddningsstation och med alltid orädde smögenbon Axel Jansson vid rodret på livräddningsbåten. Han meddelar kort o gott, jag går!! Vi stuvas in i kajutan och målet är ju Norrfjärden. Men Axel begriper, ute på havet, att det inte går navigera dit för stormen. Sjösjuka och matta kliver vi upp på en kaj som är främmande för oss. Han har fört oss till Ratan. En verklig pärs på två timmar.

Du läsar’n, jag har undrat, kan det vara så att vi födda öbor har särskilt starka minnen av våra jular? Nej, så är det naturligtvis inte, vi delar våra julminnen med alla andra. Dessa minnen skriver jag ner på begäran. Tack för ni läste ända hit,

God Jul

PS/Storleken på glas o veke uppgavs i linjer. Se vidare Wikipedia)

/Gunnar Fredriksson


200 Kommentarer


Markägare i upprop</h2>

2015-12-15

Markägare i upprop

Länsstyrelsen och Umeå kommun har fått ta del av ett nytt upprop från flera stora markägare och fastighetsägare på Holmön:



http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=109&artikel=6326300

/Redaktionen


170 Kommentarer


Holmön har gett så mycket – ge något tillbaka!</h2>

2015-12-07

Holmön har gett så mycket – ge något tillbaka!



Bonässund i Advent
Vi är inne i den årstid när det återigen förväntas rekord i dagskassorna! I detta spel deltar vi lojalt och ställer nära nog orimliga krav på oss i rekordhysteriet. Inte minst låter vi det lysa omkring oss. Ibland känns det skönt att vila sig mot barndomens och uppväxttidens kuddar, tänka tillbaka utan att därför vara nostalgisk, enbart titta in mellan referensramarna, tänka efter.

Holmön år 1940.
Andra världskriget härjar Europa. På Holmön känner vi bara av det med ena örat tryckt mot en raspig radio på torrbatteri och mörkläggningsgardiner. Egentligen begriper jag inte varför, när vi endast har fotogen- och karbidlampor till lyse. När vi ungdomar samlas på ”Halla” om kvällarna bländas vi nästan av neonljusen från landsidan som slår mot himlen. ”Dom har lyse dom”, avundades vi. Jag går i andra klass i mitt första ”universitet”. Det mörknar tidigt, först ”skymmen” sedan ”neamörker”. Ransoneringskorten för lysfotogen ger inte mera än 3 liter för tre månader. Inte ens en 5 liters damejeanne! Läxorna får läsas när dagsljuset är någorlunda. Fotogenen räcker bara för kökslampan och la’gårdslyktan. Fortsättningsskolan som hålls i kommunalsalen tvingas ställa in till dess fjärdingsmannen Frans Pettersson ordnar med en extra tilldelning. Ni måste spara, säger han förmyndaraktigt. Det hjälper föga att ögonen blöder.

Det dröjer många år innan Holmön bestås med elektrisk ljus, ingen på landsidan känner skyldighet att hjälpa till. Tonvis med fisk och tusentals sälskinn och laster med sälspäck hinner under tiden landa i Umeå. Späcket kokas till olja, det är ju kristider och skinnen bereds för tillverkning av olika nyttoting. På Holmön sys skor av skinnen och handskar för händerna. Inget material värmer som sälskinnet. En tidig vårmorgon fylls jag med pojkens iver och nyfikenhet; far kommer dragande med ett tungt lass på kälken från Byviken. En stor gråsäl! Så sker ofta fram till fridlysningen av sälen på 1950-talet. Holmön ger så mycket men får försumbart tillbaka. Först under 1950-talet får vi ”ström” och en bättre tid börjar.

Inte nog med fisket, vi börjar också bidraga till umebornas semestrande. Jag var med, fick sommarjobb på Dahlgrens pensionat kring 1938. Dörrarna öppnas till holmönaturen för stadsborna. Öborna har varit rädda om sin egendom, den givmilda naturen, men de öppnar portarna välvilligt för främmandet. Turisterna ökar år efter år. Man har rättat ”mun efter matsäcken” därför finns det att ge. Vattnen runt Holmöarna får bekanta sig med alla sorters fiskedon och turisterna håvar med glädje in fångsterna. Öborna själva är försiktiga, näten är byggda så, att inga laxar under fyra kilo kan fastna.

Nutid
Jag tänker så här; Holmön har gett så mycket – ge någonting tillbaka! En gåva vore; lämna öns luft, marker, natur, och kultur fria från vindkraftsplanerna, stäng dörren för skövlingar, även av rentramp och utsugning som dödar ön. Låt holmölandet bevara sin historia utan intrång av överkonsumtion till andras förnöjelse. Dessutom en färja med åretruntkapacitet, då skulle Holmön ha fått igen en del!

När jag vistas på Holmön finns ingen rädsla för kärnkraftverket som planeras av finländarna bara 15 mil uppströms. Men jag är dödligt rädd för att Holmön ska skövlas av konsumtionssamhällets krav på öns naturliga tillgångar. Kommersialismen är in det viktigaste; låt ladorna stå kvar efter vägrenarna!

/Gunnar Fredriksson